Himlen var inte det enda som brann när solen sjönk. Min tjej, glödande av den gyllene timmens solbränna, förvandlade hela stranden till sin scen. Och vilken scen det var – byggd på otroliga kurvor, med bröst som trotsade all logik och en bak så imponerande att den kunde stoppa trafiken.

Men vackra bilder var bara uppvärmningen. Det här var en fullfjädrad erövring. Min kamera fångade inte bara henne; den slukade henne. Mellan blixtarna tog mina händer sin egen territorium. Jag hade hennes långa, kraftiga ben över mina axlar, hennes hud het vid beröring, hennes fitta redan våt och sa mig att kameran inte var på långt när nog.

Sedan tog hon kontroll. Hon tittade rakt in i linsen, med en utmaning i blicken, och öppnade långsamt benen för mig. Inte en blyg blick, utan en full, avsiktlig uppvisning – lät det falnande ljuset fånga varje intim detalj, erbjöd sig helt till kamerans öga. Det var en inbjudan, rå och tydlig.

Vi föll in i dess rytm. Den där idén om “fotografisk sex”? Vi levde det. Varje bild var ett djupt stöt, varje ny pose en hungrig förskjutning av kroppar. Kameran fångade allt: hennes skarpa inandning, ögonblicket när hennes kyliga modelblick smälte till ren, desperat begär.

Det här är en annan slags nakenhet. Du målar med ljus och fokuserar med hela din kropp. Och att begrava mig djupt inuti henne, medan sista solstrålarna förgyllde hennes hud och havet brusade… den känslan är inetsad i mig, permanent.

Vissa kvinnor är födda att behärska ett ögonblick. Hon ägde inte bara scenen. Hon ägde mig, hon ägde min lins, och hon fick solnedgången att verka som hennes förnummer.